Sabitha

Det finns ett uttryck som lyder "Sådant är livet på en pinne." Min farmor brukade ofta säga det. Mtt liv känns verkligen så. Det känns som att jag balanserar på en pinne hela tiden och försöker att inte falla ner.

Jag är en bra och fin människa, jag vet att jag är omtyckt, men jag framstår bara som dum. Jag kan verka egoistisk, men det finns en anledning till allt. När jag blir ledsen, så finns det en klar anledning till varför. Och jag har upptäckt att jag är ledsen ganska ofta, för jag känner mig inte alltid så lycklig. Det finns vissa saker som gör mig lycklig och vissa stunder som jag känner mig lycklig, med det är inte tillräckligt. Jag vill inte bli gammal och veta att jag kunde ha gjort så mycket mer i livet. Så mycket som man bara har chans att göra när man är ung. Men det känns som jag inte vågar göra vad jag vill, men att jag samtidigt vill prova på en massa olika saker.

Ibland önskar jag att jag var tio år igen. Inga bekymmer, man brydde sig inte om hur man såg ut och hur andra såg på en, hade inget ansvar och klagade inte på skolan. Nu ångrar jag att jag inte tog tillvara på skoltiden bättre, och barndomen som gick på tok för fort. Hur underbart var det inte att bara bli omhändertagen av föräldrarna hela tiden.

Jag känner mig stark när jag är ensam. Ännu ett uttryck "Ensam är stark." Det känns som jag skulle vilja säga så mycket men att det inte är någon mening med det för jag blir inte hörd. Jag har så mycket känslor som jag skulle vilja skrika ut.
Jag vill ha solsken i mitt liv, men vad är väl solsken när hjärtat känns som ett stort mörker?

Ensam är stark